men äntligen...

... så lyckades jag komma in på bloggen.. Jag har försökt 52 miljoner gånger med massor av olika lösenord och användarnamn. Jag var en sekund ifrån att starta en ny blogg (som jag säkert också skulle glömma bort lösenordet till) då det plötsligt dök upp i mitt huvud. Hurra! Det var ju en förfärlig tur eftersom jag gillar min pres. bild så mycket och tänk (hemska tanke) om jag skulle vara tvungen att börja om från början med att ladda upp den stackars tvättbjörnen. Jag gillar primitiv teknk, banka på tvn när den inte fungerar (hur gör ni med platt-tv? det går ju liksom inte att banka på den om man inte ska slå på själva bilden), hoppa på telefonen (innan man fattar att det inte är telefonens fel utan att man är utanför täckning) kasta mopeden i ett dike eller bita i en byrålåda som vägrar öppna sig. Alltså är det ett riktigt aber med en blogg, sånt teknikfinlir. Vad ska jag göra? Ska jag skita i bloggen? Nä, det kan jag ju inte när jag väl har lyckats komma in. Nu ska jag bara skriva på bloggen en gång i halvtimmen så att jag inte blir utloggad igen (världens mest aktiva blogg). Vad lovade jag i förra inlägget? Jovisst ja, kändisblogg... Egentligen är väl en kändisblogg en blogg skriven av en kändis men jag struntar i det och skriver istället om kändisa som jag har träffat (spännande va???Eller hur!!). Idag presenteras:
PETER JÖBACK. Platsen var på något glasbruk i småland och året var väl 1995 sådär. Jag tog på hans rumpa (nämen fyyyy det får man väl inte, tänk om jag hade varit kille och Peter tjej, det hade inte blivit bra, sexuella trakasserier och så där. Men jag måste bara försvara mig med att jag var 14 år och redan då inte hade några spärrar) Han hade jättehård rumpa.

ps 1 Jag har bildbevis. Om man ser dåligt så kan man till och med få se pappas uppförstorade bild.

ps 2 Det är synd om folk som inte har några spärrar. Tyck synd om mig.